Första undersökningarna

Som sagt; den 27 november 2004 gick Richard och jag till Cura-kliniken glada i hågen för vi skulle få göra ultraljud och se vår bebis.

När sköterskan gör ultraljudet blir hon alldeles tyst och säger att det är något som inte ser bra ut och att hon måste kalla in läkaren.

Snacka om chock! Läkaren kommer in och han undersöker noga och vet inte riktigt vad han ska säga. Under alla sina år har han aldrig sett något liknande. Han tror att det är en siamesisk tvilling och bokar en tid till oss på MAS nästa dag för närmre undersökning.

Det var inte med lätta steg vi gick till MAS...

Läkaren Povilas, som tog emot oss var helt underbar och när han hade gjort sin undersökning talade han om för oss att det var Omfalcele som vår lille bebis hade. Det innebar att han hade ett bråck på magen och att risken för kromosomfel var 25% och i vårt fall med ett stort Omfalocele var risken något mindre.

Å andra sidan, sa jag, är det 75% chans att det inte är några andra fel och då log han bara! Vi förstod varandra verkligen direkt.

Vi fick tid tid fostervattensprov och gjorde det inom några dagar.

Tiden innan vi fick svar på detta kändes som en evighet, men det var bara några dagar eftersom man prioriterar dessa prov.

Jag kommer aldrig glömma när någon (en kvinna) ringde mig och talade om att provet var utan anmärkning, alltså inga kromosomfel!

Snacka om att jag grät av lycka.

Nu var det nästa steg och se om det fanns andra missbildningar och jag fick gå igenom ett ultraljud som (tyvärr) gjordes av överläkaren och tog nästan en timme.

När detta var klart fick vi komma in i personalrummet där hon hade tänt ljus och vi trodde hon skulle komma med ett dödsbud...

Detta möte kommer jag aldrig glömma, för så arg som jag var när vi satt där blir jag sällan.

Hon talade om för oss att vi skulle överväga noga om vi skulle fortsätta graviditeten, dvs överväga abort.

Jag sa att om hon kunde säga att mitt barn inte skulle klara sig och hade hittat stora fel så skulle vi inte fortsätta men jag hade inte hört någon tala om att det var något fel förutom bråcket.

Hon svarade då att chanserna att barnet skulle klara sig inte var noll...

J-la kärring (ursäkta min svenska).

Inga undersökningar hade visat på några ytterligare fel!

Hon hänvisade oss sedan till kirurgerna i Lund och tyckte vi kunde träffa dem om vi ville det (OM vi ville???).

Naturligvis ville vi det och vi fick komma till där redan veckan efter.

Jag har inte träffat henne efter detta möte!